Julkrönika: Är vi Sveriges viktigaste miljöorganisation för vatten?
När det gäller skyddet av Sveriges vattenmiljöer är Älvräddarna kanske den viktigaste miljöorganisationen, sett ur ett helhetsperspektiv. Historiskt och i relation till vår storlek väger vi tungt. Det följer direkt av vårt uppdrag då enligt våra stadgar ska vi ”verka för naturskydd och miljövård i strömmande och andra vatten”.
Det innebär att vi försvarar vattendragen i rättsprocesser och i vattenförvaltningens normarbete, och att vi bedriver upplysning och opinionsbildning för att bidra till välgrundade beslut.
För oss är vattenmiljöerna inte ett område bland andra, utan grunden för hela verksamheten. Just den delen av miljöarbetet saknar stabil finansiering. Nästan allt fokus i bidrag och stöd ligger på fysiska restaureringsåtgärder i fält.
Andra aktörer gör viktiga insatser genom restaurering och lokala åtgärder. Vår roll är en annan. Vi arbetar för att spelreglerna ska hålla, så att levande vatten faktiskt kan skyddas och att nya skador inte accepteras från början.
När nästan all finansiering riktas mot åtgärder i vattnet, men inte till det arbete som krävs för att besluten ska hålla över tid för där uppstår en skev ordning. Samtidigt har statens roll i miljöprövningar förändrats där oberoende och sakkunnig medverkan har försvagats till förmån för mer direkt politisk styrning. Det är i detta sammanhang Århuskonventionen blir relevant. Den slår fast att insyn, möjlighet till deltagande och tillgång till prövning är centrala för att miljöbeslut ska fungera.
Våra ekonomiska resurser är begränsade och gör organisationen sårbar, på samma gång som vi i rättsprocesser och normarbete möter aktörer med helt andra ekonomiska förutsättningar. Uppdragets tyngd står i tydlig disproportion till de resurser som finns tillgängliga.
Under 2025 har vi på Älvräddarna försökt göra något som egentligen borde vara en självklar uppgift för staten: att värna levande vattendrag när snabba vinster riskerar att prioriteras framför långsiktigt ansvar. Under året har spelplanen dessutom riggats om.
I början av året petades Kammarkollegiet bort från sin roll som partsmyndighet i miljömål kopplade till vattenkraft. Därmed försvann en av få offentliga aktörer med oberoende expertkompetens som konsekvent stod på naturens sida i domstol.
Parallellt har branschen gång på gång återkommit till bilden av att ”1,5 terawattimmar” ska utgöra ett absolut tak för hur mycket elproduktion som får offras för miljöanpassning av vattenkraften som om nödvändig ekologisk återställning vore en kostnads- eller frivillighetsfråga, snarare än ett bindande lagkrav.
Vi ser samma logik återkomma i vattenförvaltningen. EU:s vattendirektiv är i grunden enkelt: vattendrag ska inte försämras, och de ska steg för steg förbättras tills de når god status. I praktiken har det ändå blivit möjligt att gömma bort torrlagda älvfåror, förstörd konnektivitet och vandringshinder bakom abstrakta energisiffror och planeringsramar. Då förskjuts fokus från fisken, bottenfaunan och älvens liv till kilowattimmar och procenttal.
För oss handlar detta om hur juridik och normer faktiskt tillämpas, och vilka konsekvenser besluten får.
Vi har nyligen lämnat inspel till samtliga vattenmyndigheter i landet, och varnar för att glidningen från ekologiska värden till kilowattimmar där miljöhänsynen riskerar att urholkas fullständigt. I samma veva har vi med en handfull personer försökt besvara en ström av frågor från oroliga medlemmar, allmänhet, skolor, forskare och journalister. Det kan handla om ett litet biflöde där ett planerat kraftverk hotar det sista öringbeståndet eller om gruvplaner, alunskiffer och nya exploateringsförslag i redan hårt reglerade vattendrag.
I domstolsprövningar möter vi kraftbolag med resurser att driva långtgående och ofta skamlösa krav hårt och uthålligt. För oss innebär varje process ett viktigt vägval. Missar vi ett mål som blir vägledande kan det få konsekvenser som inte går att reparera i efterhand.
Det finns skäl till tillförsikt. De processer vi deltar i visar att ett konsekvent och långsiktigt arbete kan göra faktisk skillnad för vattenmiljöerna, även när motkrafterna är starka.
Vi är samtidigt för få. Det arbete som rör juridik, remisser och extern kommunikation bärs av ett mycket litet antal personer, där flera funktioner som i andra organisationer normalt hålls åtskilda i praktiken är samlade hos samma individer. Yttranden skrivs sena kvällar och långt in på natten, med vetskapen om att varje deadline och varje prövning spelar roll.
Och det är svårt att inte se det större sammanhanget. Vi lever i en tid där ”inflytande” mäts i antal följare, där ytliga klipp om konsumtion drar till sig pengar och uppmärksamhet i en skala som seriöst miljöarbete bara kan drömma om. Medan vi försöker förklara vad ekologisk konnektivitet är, tjänar influencers stora pengar på att paketera ännu fler prylar, ännu fler resor, ännu snabbare slit-och-släng. Det är en bisarr kontrast.
För en liten organisation som vår är ekonomin en ständig akilleshäl. Att bygga upp en rimlig buffert och samtidigt förstärka arbetet med administrativ och juridisk kompetens skulle kräva en tredubbling av vår redan blygsamma omsättning, enbart för att hantera det befintliga trycket.
Det är viktigt att ofta påminna om hur verkligheten ser ut från vårt håll. Ett Sverige som gärna kallar sig föregångsland på miljöområdet, men där grundläggande åtgärder för levande vatten fortfarande skjuts upp, urvattnas eller trängs undan av ekonomiska tumregler och otydliga planeringsramar. Ett rättssystem där EU:s krav på att inte försämra vattenkvaliteten finns svart på vitt – samtidigt som det politiska samtalet kretsar kring hur lite som egentligen måste göras.
Men det finns också hopp. När vi är ute och pratar möter vi kommuner, skolklasser, lokala föreningar och enskilda människor som vill ha tillbaka levande älvar, fria forsar och fisk som faktiskt kan vandra. Vi ser hur nya forskningsresultat, bättre teknik och uppdaterade beräkningar visar att elförlusterna vid miljöanpassning ofta är långt mindre än vad som påståtts. Det är som om verkligheten långsamt springer ikapp de gamla myterna.
Det vi behöver nu är ärlighet om förutsättningarna. Att myndigheter vågar låta ekologin, inte schabloner över energiproduktion, styra normer och klassificeringar. Att EU-rätten tas på allvar, också när den innebär skarpa krav på förändring. Och att det civila samhället – små organisationer som vår – ges bättre möjligheter att göra sitt jobb utan att slitas sönder av brist på tid och pengar.
För om inte vi, med våra begränsade resurser, försökte hålla ihop bilden av vad som händer i vattendragen, vem skulle då göra det?
Från oss alla, till er alla önskar vi er en riktigt god jul och gott nytt älvräddar-år!
Skänk gärna en julgåva med Swish: 123 471 82 43