I begynnelsen var ån

Den hade funnits där långt före människorna, ja sedan urminnes tider, om inte (som Grönköpings Veckoblad brukar skriva) ännu längre tillbaka. Och den finns där idag, det lugna slingrande vattnet och den tre kilometer långa forsen genom byn. Byn består av tre delar begränsade av Ångermanälven, Röån och Tarån. Och byarna hette Tara, Rö och Tarå. De heter ’i folkmun’ så även idag, men när järnvägen byggdes i mitten av 20-talet och vi fick en egen station koms det överens om (vet inte vilka som gjorde det) att det på dess skylt skulle stå Röån – det namn som tidigare reserverats för ån. På denna skylt kom alltså att stå: RÖÅN, 52 kilometer från Forsmo, 202 meter över havet. Det var alltså Forsmo-Hotingbanans station som begåvats med denna vackra skylt.

Från det att förste nyodlaren i mitten av 1700-talet satte spaden i Röåns jord har ån utgjort byns livsnerv. I den har vi flottat timmer, fiskat, badat, tvättat våra kläder, hämtat vårt dricksvatten och annat hushållsvatten, rott upp till våra bärställen, på vintrarna färdats på isen att hämta ved och mycket annat. I forsen såg ån till att ge drivkraft åt slipstenarna som vässade våra liar, drev kvarnen dit vi forslade vårt korn att förvandlas till mjöl, och stampade ullen till vadmal i vadmalsstampen, som gav utmärkt material till våra kläder som både klädde och värmde i snöhöljd timmerskog.

I tidernas fullbordan skulle ån även ge oss ljus.

Det var några driftiga bönder som beslutade sig för att bygga ett litet kraftverk där forsen startade, turbiner och motorer och generatorer och Gud vet allt inköptes och applicerades och visade sig fungera. Naturligtvis hade en timmerränna byggts så att flottningen kunde pågå obehindrat och åns fauna leva sitt vanliga fria liv.

Snart lyste en naken glödlampa hängande i taket i konstruktörernas kök.

Och inom inte alltför lång tid lyste det i alla böndernas kök på det viset. Och snart även i torparnas, till vilkas skara jag hörde. Det var för all del inget direkt bländande sken alla gånger, men under vårfloden kunde man se att träda tråd på nålen även i det avlägsnaste hörn av köket. Men på höstkanten när vattenståndet var avsevärt lägre i ån, då var det bara en liten röd tråd i lampan som försökte sprida sitt sken.

Hösten är ju skördetid och bland mycket annat skulle kornet tröskas. Det fanns ett tröskverk i byn som var motordrivet (handdrivna fanns ju åtskilliga), och inför tröskningen cyklade kraftverksföreståndaren Jonas runt till hushållet med uppmaningen: ”Nu får ni slå av elplattorna och släcka lyset, för nu ska vi tröska!” Då behövdes liksom en kraftsamling.

Snart kom tröskverket med motor och allt på plats och Jonas stoppade in en koppartråd i motorn och vek en böj på andra änden och slängde upp den på ledningen tre meter upp, varpå tröskverket brakade i gång.

Vi var stolta och glada över vår lilla kraftstation och kallade det efter högt föredöme för Porjus. Det bästa med den var att ån inte påverkats på minsta sätt utan kunde användas precis som tidigare – till nöje och nytta.

Men säg den glädje som varar beständigt. För drygt 20 år sedan ansökte ett skogsbolag – Svanö AB – om att Röån skulle byggas ut. Man skulle dämma upp ån ovanför forsen, som alltså skulle bli torrlagd och uppströms skulle vattnet gå högt över ägorna och strandvegetation och -miljö. Som en av vårt byalags eldsjälar sade: ”Bolaga ä som fågelunga…dom gapa å skrik fast dom ä mätt!”

Mycket riktigt kom folk som mätte och räknade och satte upp olikfärgade pinnar på våra strandnära lägdor. Elaka anslag sattes upp med meddelandet att den som rörde någon pinne riskerade höga böter. Att bolaget fällde träd och härjade litet hur som helst på våra åkrar sades inget om.

Den gången lyckades vi stoppa företaget. Men nu är det dags igen uppenbarligen, om än med ett annat bolag som håller i bödelsyxan som hänger över vår å.

Men vi kommer att sprattla emot så länge det någonsin går. Den lilla effekt man uppnår med åtgärden kan inte på något sätt komma upp till de värden man är beredd att förstöra. Det enda utflödet från Ångermanlands största naturliga sjö – Betarsjön – kommer att påverkas synnerligen negativt på en mängd olika sätt.

Vi är många som vädjar till utbyggnadsplanerarna att dra tillbaka utbyggnadsplanerna. Givetvis vi som bor i byn, men också många andra.

Till dem som vädjar hör även uttrar, bävrar, öringar, gäddor, ålar, kräftor, flodpärlmusslor och många andra vattenlevande, kanotister och fågelskådare, dessutom Naturvårdsverket, människor över hela landet, hela Europa, ja hela världen (på våra protestlistor finns namn från Frankrike, Danmark, USA, Australien med flera exotiska platser), en del politiska partier och många många andra.

Till planerande bolag vädjar även sunda förnuftet.

Min personliga eftergift till planerarna – och observera att jag nu talar för mig själv och inga andra bybor – är att ni får gärna fylla våra ändå snart övervuxna åkrar med vindsnurror, men rör inte ån Röån!

Är detta uppfattat?

Nicke Sjödin

Röån/Sollefteå