Vid landsvägs ände ligger Adolfström

Vid 21-tiden dagen före årsmötet nådde vi, jag och hustru Ingvor, fram till den gudsförgätna by vid landsvägs ände vars namn är Adolfström. På byns hemsida heter det att Adolfström ligger vid vägs början! Vi hade passerat för oss kända platser som Arvidsjaur, Arjeplog och Laisvall. Men Adolfström, nej det var något nytt och okänt. Vägen hade vid ett par ställen bytt bredd och blivit smalare. Det var en härlig sommarkväll, fjällen låg i motljus men man kunde ändå skönja snöfläckarna ovan tusenmetersnivån. Kanske var det Svaipa man såg långt bort i väster.

Vi hade från Laisvall följt Laisälven med dess smala sjöar där vigg storskrak och knipor höll till. Laisälven är nationalälven Vindelälvens viktigaste tillflöde.

Vi var i en natur och en bygd som fortfarande på 1970-talet hade levt under hotet att utplånas genom dämningar för kraftutbyggnad. Vi var i Adolfström för att i samband med vårt årsmöte fira 40-årsjubileet av det historiska beslutet om fredandet av Vindelälven och dess biflöden.

Vi hade turen att träffa några av de som kämpat mot dämningarna och som nu nöjt kunde få sin utkomst av det som orörd natur kan ge, fiske och upplevelseturism. Dessa kämpar är värda att hedras inte minst för sitt mod att aktivt stå emot och för att de vågade säga nej när exploatören började köpslå om inlösen av deras hus och marker. En kraftfull uppmaning ”försvinn” från en bybo till en av Vattenfalls värderare kunde inte misstolkas. Värderaren hade inget annat val än, just det, försvinna ut ur huset han just kommit in i. Regeringen började inse att folket i Laisdalen och Vindelälvsdalen genom sitt agerande för naturens bevarande verkligen menade allvar och riksdagsbeslutet för fyrtio år sedan blev därefter. Adolfström kom inte att hamna på bottnen av ett 40 meter djupt regleringsmagasin.

Älvräddarnas årsmötestradition följdes vilket innebar att lördagsförmiddagen ägnades åt styrelsemöte och eftermiddagen åt det egentliga årsmötet. Vindelns folkdanslag bjöd på ett uppskattat dansinslag i en paus i förhandlingarna. Festsupén serverades på restaurang Yraftviken med magnifik utsikt över sjön Yraft och de omgivande fjällen.

På årsmötets andra dag kunde vi ta till oss av vad naturen uppströms Adolfström upp till Bäverholmen från båt kunde bjuda av skönhet. Vi fortsatte vidare en bit till fots utmed Laisälven där försommarfloran med lappspira, fjällviol och åkerbärsblom gjorde sitt bästa för att behaga oss. Inte utan stolthet kunde vår nyvalde styrelseledamot från Skåne under lunchrasten visa sitt fiskekunnande genom att dra upp en rejäl öring.

När vi på söndagseftermiddagen lämnade årsmötet var vi överens om att Älvräddarna fortsatt behövs inte minst genom att informera om nödvändigheten av fiskvandringsvägar i våra utbyggda vattendrag samt att förmå våra politiker att inse det absurda med ett elcertifikatsystem för vattenkraft som ger kraftbolagen inkomster långt över anständighetens gräns.

Stort tack till de lokala arrangörerna!

Per Wernberg