Om vattenkraft
Om vattenkraft
Det finns flera problem och nackdelar med vattenkraft. Forskning visar att vattenkraften påverkar miljön och biologisk mångfald mest av alla förnybara energislag. Här kan du läsa grunderna om vattenkraftens miljöpåverkan, dess roll i elsystemet och få länkar till mer djupgående forskning.
Vattenkraftens och dammarnas utbredning i Sverige
Idag finns det cirka 2.100 vattenkraftverk i Sverige. Av dessa betecknas cirka 1.900 som småskaliga och 210 som storskaliga1.
80 procent av våra vattendrag är utbyggda och det finns minst 11.000 dammar2. Vattenfall och forsar har blivit sällsynta. Varje kraftverk och damm är ett potentiellt vandringshinder för fisk.
Miljöanpassning
En extremt liten andel av vattenkraftverken är i dagsläget miljöanpassade. Runt 30 procent av kraftverken saknar tillstånd överhuvudtaget och ett knappt hundratal har tillstånd enligt nuvarande miljölagstiftning, det vill säga Miljöbalken3.
Idag finns endast 16 vildlaxälvar med självreproducerande bestånd kvar i Sverige, jämfört med minst 28 innan vattenkraftsutbyggnaden. I de älvar som har vattenkraft och samtidigt är vildlaxälvar, är reproduktionen ofta liten. De flesta av de största laxförande älvarna har byggts ut och inga naturliga bestånd finns kvar där. Detta gäller exempelvis Luleälven, Skellefteälven, Umeälven, Ångermanälven, Ljusnan med flera.
Hur ser ett vattenkraftverk ut?
Många har aldrig besökt ett kraftverk och vet inte hur de faktiskt ser ut. När man tittar på ett kraftverk så kan man föreställa sig hur det såg ut på platsen innan. Oftast låg där en fors eller en strömsträcka.
Vandringshinder
Ett vattenkraftverk utgör självfallet ett vandringshinder för fisken. Fiskar vandrar bland annat för att söka föda eller reproducera sig uppströms. Eller så vandrar de nedströms för att nå till exempel havet.
Det finns tekniska lösningar för att hjälpa fisken att vandra förbi ett kraftverk, till exempel Denilrännor och slitsrännor. De flesta av dessa fungerar bara för starksimmande arter som lax och öring.
Omlöp vid uppströms vandring är en naturlik fiskväg som oftast konstrueras för samtliga förekommande arter i systemet.
Snedställda galler med liten spaltvidd är en lösning vid nedströms vandring. Vinkeln på gallren ser till att fisken inte fastnar på gallret på grund av vattenströmningen och leder fisken förbi turbinen för en säkrare passage via en flyktöppning.
De allra flesta kraftverken saknar idag dessa typer av miljöanpassning. Förr i tiden byggde man så kallade laxtrappor men dessa visade sig vara ineffektiva.
Turbinhackning
När fisken försöker förflytta sig nedströms och hindras av ett kraftverk, så finns det oftast ingen möjligheter att ta sig förbi dessa förutom genom turbinen.
Vattnet sugs genom turbinen och fisken följer med där den passerar turbinens propellerblad. Dessa riskerar att hacka ihjäl fisken eller skada den svårt. Framför allt långa fiskar som ål är utsatta för detta. Om de mot förmodan klarar sig igenom utan fysiska skador är de oftast chockade och tryckskadade och är då enkla offer för rovfisk.
Det kan finnas många kraftverk i ett enda strömmande vatten. I exempelvis Ljungan finns 14 kraftverk; i Ångermanälvens huvudfåra fler än 20. Detta gäller också de allra flesta vattendrag i södra Sverige.
Ett kraftigt utbyggt vattendrag får färre eller inga strömsträckor och forsar och förvandlas till ett trappstegsliknande system med många sträckor helt utan vatten eller med för lite vatten.
Flöde
Flöde är ett begrepp man använder när man talar om hur mycket vatten som totalt flyter nedströms per tidsenhet i en å eller älv.
Flödet mäts i kubikmeter per sekund. Ett storskaligt kraftverk använder flöden från 10 kubikmeter per sekund och upp till flera hundra, medan småskaliga många gånger har flöden ända ner till bara något hundratal liter per sekund.
I många fall använder kraftverken hela flödet, vilket gör att det skapas torra områden mellan intaget och utloppet från kraftverket.
Vattenkraften påverkar flödesvariationerna under dygn, veckor och år på ett för miljön onormalt sätt. Naturliga flöden är det som ekosystemet och dess arter har anpassat sig till. Exempelvis brukar det vara ett högre flöde under vårfloden när snön smälter, vilket skapar förutsättningar för många arter av växtlighet, insekter, fåglar och fisk.
I den storskaliga vattenkraften är det ofta höga flöden när det annars är lugnt i åarna och älvarna, det vill säga under vinterhalvåret. Det är då efterfrågan på el är stor. Snabbt varierande och onaturliga flöden kan också förekomma om kraftbolagen får reglera produktionen efter elpriset.
Hastiga flödesförändringar ökning/minskning
Vid plötsliga ändringar i flödena, till exempel från låga till mycket höga flöden, kan lekbottnar förstöras och fiskar, insekter, larver, och rom spolas bort.
Likaså kan flödet plötsligt strypas och vattnet försvinna ur fåran. Då hinner ofta djurlivet inte söka sig till säkrare vatten. Fisk kan stängas in i pölar och där långsamt dö.
Rom kan hamna på det torra och förstöras. Resultatet blir ett artfattigare ekosystem.
Höjning/sänkning av vattennivån uppströms ett kraftverk
I de stora kraftverkssystemen däms vatten upp i magasin, oftast i de övre delarna av systemet. I dessa magasin kan nivåskillnaderna mellan högsta och lägsta nivå vara mer än 30 meter. Mellan kraftverken finns älvmagasin som också kan ha snabba och stora ändringar av vattennivåerna.
Ständiga förändringar av nivåerna i sjöar och vattendrag påverkar kantzonerna, det vill säga gränsen där vatten och mark möts, på ett negativt sätt. De första metrarna från ytan och nedåt är normalt sett enormt artrika. Där kommer solen åt vilket skapar växter som ger utrymme för insekter och fisk.
I kraftverksmagasinen eroderas kantzonerna och resultatet blir mer eller mindre sterila miljöer. Detta skapar näringsbrist och resultatet blir att hårt reglerade vattenmagasin ofta är mer eller mindre tomma på fisk.
Torrfåra/tub
Torrfåror är flodens/älvens/åns fåra nedströms ett kraftverk och som är helt torrlagt om kraftverket tar allt vatten till produktion av el. Vattnet leds till en tunnel eller en tub förbi torrfåran för att återföras till naturfrågan långt nedströms.
Detta görs för att skapa en högre fallhöjd vilket ger en större elproduktion. Sveriges och Europas längsta torrfåra finns vid Letsi kraftverk i Lilla Lule älv och ägs av Vattenfall AB. Den är 17 kilometer lång och ingen miljöanpassning finns eller planeras, till exempel ett spill av vatten i torrfåran som idag helt saknar akvatiskt liv.
Forsen som ekosystem
Forsar och strömsträckor brukar kallas för ”Nordens korallrev” för att de har en så rik biologisk mångfald. Ett vattendrag och dess stränder brukar normalt utgöra 1 procent av avrinningsområdets yta, men hålla mer än 20 procent av arterna. Här syresätts vattnet och solen når ofta ner till botten överallt. Detta skapar enorma förutsättningar för liv. Insekter, växter, fisk, musslor, fåglar och däggdjur som t.ex. utter dras till och är beroende av dessa miljöer.
Idag har vi brist på dessa miljöer i Sverige, främst beroende på tusentals dammar för vattenkraft och andra ändamål. I vissa åar och älvar finns i princip inga strömsträckor eller forsar kvar, vilket skapar artfattiga förhållanden och totalt och negativt förvandlade ekosystem.
Vattenkraften har alltid försökt utnyttja så stor fallhöjd som möjligt, och därför har man byggt dammarna vid just forsar och strömsträckor. Vid dammarna har man oftast för lite eller inget vatten alls direkt nedströms, och ovan dammkroppen skapas konstgjorda sjöar med sediment på botten utan något kvar av den mångfald som tidigare fanns.
Dammar värmer också upp vattnet eftersom det breder ut sig på en större solexponerad yta, samtidigt som det flyter lugnare. Många arter i våra strömmande vatten hotas av dessa effekter som stärks av den pågående klimatförändringen. Därför bör borttagande av onödiga dammar ses som en viktig klimatadaptionsåtgärd.
Arter kring strömmande vatten
Några exempel på djurarter, insekter, blötdjur och växter som är speciellt utsatta av vattenkraft än andra: flodnejonöga, öring, lax, röding, harr, gös, asp, flodpärlmussla, strömstare, strömslända, klådris.
Kompensationsodling och stödutsättning
När den storskaliga vattenkraften byggdes ut under första halvan av 1900-talet fram till 1980-talet, blev många kraftbolag ålagda att kompensationsutsätta lax och havsöring, eftersom man var medveten om att de naturliga stammarna annars skulle utrotas.
Åtgärderna riktades främst för att skydda yrkesfisket och ska inte ses som en miljöanpassning av vattenkraften. Odlingen och utsättningen har också kritiserats kraftigt, då ynglen ofta har sämre förmåga att överleva havet samtidigt som farhågor finns för påverkan på vildlaxbestånden om de odlade fiskarna föryngrar sig med naturliga stammar.
Odlingen ger också en genetisk utarmning som på sikt kommer skapa större problem. Det är alltså inte ett långsiktigt alternativ för att skydda hotade stammar som exempelvis Gullspångslaxen.