NAP-omprövning & pausen

Är bråkdelar och därmed inte avgörande delar av elsystemet viktigare än att uppnå miljömål?

Sammanfattning

Svensk vattenkraft bedrivs till den absolut största delen med helt bristfällig miljöhänsyn
Det innebär stora ekologiska problem och hundratals, rent av tusentals mil av förstörda ekosystem.
Detta måste rättas till för att vi ska nå våra egna miljömål som ”Levande sjöar och vattendrag” och internationella miljömål som de i EU:s ramvattendirektiv.
En process med omprövning av alla kraftverk har startats år 2022, kallad NAP.
Framtagandet av de konkreta miljömålen har styrts politiskt så att minsta möjliga åtgärder ska vidtas i framförallt de storskaliga kraftverken i Sverige.
Trots dessa brister i systemet för att kunna uppnå självklara miljömål, vill regeringen nu pausa omprövningarna för att säkra upp att inte miljöåtgärderna går för långt visavi elsystemets stabilitet.
Älvräddarna anser att pausen, med alla undantag som den storskaliga vattenkraften åtnjuter, därför är att slå in öppna dörrar och enbart riskerar att försena de miljöåtgärder som ändå kan och ska genomföras, framförallt i den småskaliga vattenkraften.
Den småskaliga vattenkraftens tillskyndare vill nu ha samma undantag från att nå miljömålen som den storskaliga.
Älvräddarna visar med data från olika vederhäftiga aktörer att småskalig vattenkraft aldrig kan tillmätas sådan betydelse att det motiverar några som helst undantag från att nå nationella och internationella miljömål.

Älvräddarnas förslag

Älvräddarna anser att underlaget för att i möjligaste mån minska miljöåtgärderna (det så kallade inriktningsmålet om max 1,5 TWh produktionsbortfall) inte håller måttet vid en granskning och att därför även storskalig vattenkraft ska miljöanpassas.
Älvräddarna anser att taket för produktionsförluster ska tas bort, eller sättas betydligt högre.
Älvräddarna anser att NAP-pausen ska åtföljas av återgång till förutsättningslös prövning och tillsyn enligt MB.
Älvräddarna föreslår en utredning om möjligheterna att införa generella föreskrifter nationellt, Bästa Möjliga Teknik (BMT) enligt miljöbalken.
Älvräddarna föreslår statliga medel öronmärkta för tillsyn över vattenkraftverk.
Älvräddarna föreslår miljösanktionsavgift för utebliven egenkontroll.
Älvräddarna föreslår att operativ tillsyn av vattenkraftverk överförs till kommunal nämnd för alla vattenkraftverk som inte ägs av kommun (samma ordning som för miljöfarlig verksamhet).

Låt oss börja…

Samtliga underliggande data och underlag i denna text kommer fån SCB, Energiföretagen Sverige, länsstyrelser och Energimyndigheten.

Just nu har vi problem med miljöanpassningen av vattenkraften. Nya regeringen ska pausa de omprövningar, NAP kallat, som alla i riksdagen var med på att göra när bestämmelsen infördes i miljöbalken i januari 2020.

Runt 2 100 kraftverk, från de allra minsta med en effekt motsvarande en bilmotor (liten) till de allra största med effekt motsvarande ett kärnkraftsblock ska få ”moderna miljövillkor”.

Anledningen är formellt att Sverige måste genomföra dessa omprövningar för att kunna nå miljömålen i EU:s vattendirektiv. Självklart handlar det om att vatten är en otroligt viktig resurs och att de ska uppnå vissa minimikrav vad gäller ekologisk status. Det borde också handla om alla människor rätt att få ha en god, fungerande och så lite påverkad natur som möjligt, men det verkar ha fallit bort i ekvationen.

Dammar är det enskilt kvantitativt största problemet för att våra vattendrag ska kunna nå god ekologisk status. Du kan läsa mer om dammar och vattenkraftens påverkan på natur här.

Av cirka 12 000 dammar är ungefär 4 000 knutna till vattenkraftverk. De flesta kraftverk i Sverige är småskaliga. Det betyder att de allra minsta är flest, men bidrar minst, både vad gäller produktion och installerad effekt. Se bilden nedan.

Hela omprövningen, NAP:en, ska pågå mellan februari 2022 och september 2037. Anledningen till den långa ledtiden är att många ska omprövas i totalt fem mark- och miljödomstolar, det tar tid. Även de myndigheter som ska delta som parter behöver få prövningarna fördelade över tid för att hinna med. Och civilsamhällets lagstadgade rätt enligt Århuskonventionen, som ger till exempel Älvräddarna möjlighet att delta i omprövningarna som part i domstolen, gör att det måste ta lite tid för att alla parter ska kunna delta på ett rättvist sätt.

Syftet med omprövningarna är alltså att Sverige ska nå miljömålen som fastställts i EU:s vattendirektiv, men också att vattenkraften äntligen ska få villkor som på något sätt harmoniserar med miljöbalkens regler. Att de inte gör det ännu så länge beror bland annat på att Sverige, tillsammans med Finland och ett annat EU-land, tillämpar tillstånd som är eviga. Alla andra EU-länder har tidsbegränsade koncessionstillstånd, vilket möjliggör för staterna att vid ny koncessionsperiod ställa nya villkor till de företag som tävlar om att vinna koncessionen. Till exempel högre miljökrav som installation av fiskvägar och kanske minimitappningar av vatten i naturfåror, allt för att mildra de oundvikliga skadorna från vattenkraften.

Anledningen till att vattenkraften har dessa annorlunda regler beror på att vattenrätten är dåligt implementerad i miljöbalken, som kom 1999. Lagstiftaren lyfte helt enkelt in de gamla reglerna från tidigare vattenlagar som ett eget kapitel i miljöbalken, trots att de gamla reglerna inte harmoniserar med miljöbalkens syn på miljölagstiftningen och miljöarbetet i stort. Miljöbalken utgår från att den som bedriver en verksamhet har ett egenansvar för att förstå sin verksamhet, se när brister uppstår och själv åtgärda dem. Om detta inte fungerar har samhället inte bara möjligheten utan också ansvaret för att rätta till felaktigheter. Detta ska ske via förelägganden och vid behov, vitesförelägganden om verksamhetsutövaren trilskas.

Eftersom vattenkraften lever i en kontext där de får uppföra sig så som de bedrev verksamheten för många decennier sedan utan att behöva ta hänsyn till den nya synen på hur miljöarbete ska skötas i ett företag, krockar de två synsätten. Oftast manifesteras detta genom att kraftägarna istället för att förstå och åtgärda blir indignerade när myndigheter påpekar att deras verksamhet inte sköts på ett sätt som miljöbalken kräver. Detta är en stor skillnad generellt mot hur andra miljöfarliga verksamheter kommunicerar och tar hand om sina verksamheter visavi myndigheter. Vattenkraftsbranschen är helt enkelt den juridiska dinosaurien i rummet, kvar från en tid som alla andra lämnat.

I Sverige har staten alltså inte några enkla möjligheter att ställa miljökrav eftersom det tillstånd ett bolag fick på, säg 1940-talet, gäller än idag med exakt samma villkor. Och självklart var inte miljökraven ens i närheten av vad de är idag. Sverige har en i grunden dålig lagstiftning när det gäller att hålla takten med nya miljökrav och forskning kring relevanta miljöåtgärder.

Allt detta med en omprövning av alla villkor för vattenkraften låter så långt bra. Men kommer detta att ske? Kommer alla vattenkraftverk att miljöanpassas?

Nja, kraftbolagen och politiken har kommit överens om att svensk elproduktion är så viktig att miljöanpassningen av framförallt de storskaliga kraftverken, som står för 94 procent av all vattenkraftsproduktion, ska få ”mindre stränga krav” vid sin prövning. Det går till så att de fem Vattenmyndigheterna som anger vilka miljömål som ska gälla för varje del av vatten (vattenförekomst) i Sverige fått order att utse så många vatten som möjligt som ”kraftigt modifierade vatten”, KMV. Detta är inget undantag, utan en klassificering som utgår från hur påverkat det enskilda vattnet är av de viktiga mänskliga aktiviteter som finns där.

För vattenförekomster där storskaliga kraftverk finns är det nog i de flesta fall rimligt att utse dessa som KMV, eftersom hydrologi och morfologi är så pass omformat (till det sämre rent ekologiskt). Detta betyder inte att de med automatik ska få mindre stränga krav. Grundkravet är ”god ekologiskt potential” som kan sägas motsvara ”god ekologisk status” i de vatten som klassas som naturliga. Det vill säga att krav på till exempel fiskvägar och minimitappningar av vatten i naturfåror som idag är torra kan vara rimliga att ställa.

Undantaget från att nå de generella miljömålen införs i nästa steg. Regeringen och en majoritet i riksdagen anser nämligen att alla undantag som finns i EU:s vattendirektiv för att slippa nå de grundläggande miljömålen ska användas. Dessa krav står i strid med grundkraven i EU:s vattendirektiv som också kan sägas vara oumbärliga för att våra egna nationella, av Sveriges riksdag skapade miljömål, som till exempel ”Levande sjöar och vattendrag” ska nås i direktivet.

Låter det märkligt? Det tycker vi också.

Först ska vi lägga ner massor av pengar och tid på myndigheter och i civilsamhällets organisationer för att försöka nå de miljömål som vi kommit överens om med alla andra EU-nationer, sedan ska vi göra allt för att slippa nå dem!

För att genomföra dessa undantag har regering och riksdag satt ett tak för hur mycket produktionsförlust som miljöanpassningarna maximalt får innebära. Älvräddarna anser att kravet på max 1,5 TWh produktionsförlust när alla vattenkraftverk är prövade framåt 2037 är en siffra som har väldigt liten koppling till elsystemets stabilitet. Under dessa 15 år av omprövningar kommer mängder av annan elproduktion att byggas, samtidigt som nya styrmodeller och tekniska sätt för att lagra el och balansera elnätet självklart kommer att införas. Utvecklingen står inte still, det har den aldrig gjort, tvärtom. Därför är det felaktigt menar Älvräddarna att utgå från dagens situation för att sätta gränser för miljöåtgärdernas genomslag om 15-20 år, eftersom situationen kommer att se helt annorlunda ut då.

Vi kan ta elpriserna som exempel på varför det är viktigt att ta med tidsaspekten när vi tittar på vattenkraftens miljöanpassning. Många människor tycker säkert att det är galet att miljöpröva vattenkraften just nu med tanke på elpriserna. Men dagens elpriser har inget att göra med elpriserna om tio eller tjugo år att göra.

Dagens skenande elpriser beror till största delen på kriget i Ukraina och den energiutpressning som Putin-regimen sysslar med mot hela Europa. Uteblivna gasleveranser gör att alla länder i Europa just nu har skenande energipriser och det slår igenom även i Sverige eftersom våra elnät är sammankopplade.

Men det vidtas nu åtgärder i hela Europa för att dämpa den akuta krisen och för att se till att den inte löper på under allt för lång tid. Vi kan med säkerhet förvänta oss stabilare och lägre elpriser inom max ett par år.

Miljöprövningar av vattenkraften däremot får inte något mätbart genomslag på priserna förrän tidigast om fem, troligen snarare sju eller tio år framåt i tiden.

Det beror på att de första årens prövningar främst är inriktade på småskaliga anläggningar med mycket litet genomslag på elproduktion och därmed priser. Dessutom tar prövningarna oftast minst två år, därefter får de flesta minst fem års arbetstid på sig för att bygga de miljöåtgärder i form av fiskvägar och minimitappningar som gynnar miljön men minskar elproduktionen något.

Det vill säga, genomslag på elpriser som överhuvudtaget påverkar elsystemet mer än på marginalen inträffar först om sju till tio år. Frågan är om påverkan ens är mätbar innan dess.

Och då är nuvarande kris över sedan länge, alternativt har världsekonomin kraschat på ett sätt som gör att vi kommer ha helt andra bekymmer än att miljöanpassa svensk industri. Låt oss hoppas och tro att så inte blir fallet.

Hur vill Älvräddarna ha systemet?

Älvräddarna anser på goda grunder att miljömål i direktiv eller förordning i första hand ska nås, en motsatt inställning är självklart absurd.

Vi anser också, med tanke på att genomförandet tar så lång tid, att vattenkraftsproduktionen kan tåla mer av produktionsförlust än bara 1,5 TWh. Siffran som sådan är inte baserad i några matematiska beräkningar; underlaget är minst sagt dåligt för påståendet att smärtgränsen ligger just på 1,5 TWh. När det gäller effektbehov och möjlighet att reglera elsystemet med vattenkraft är det vetenskapliga underlaget för att ge vattenkraften undantag om möjligt ännu sämre.

Älvräddarna vill alltså helt ta bort taket för produktionsförluster, eller möjligen lägga det på en nivå som är mer tekniskt relevant, säg 3-5 TWh.

Elsystemet består av flera olika kraftkomponenter och en uppsjö av styrmedel för att få olika aktörer att bete sig på ett sätt så att systemet blir stabilt. Självklart kan, och kommer, samhället under de närmaste 10-20 åren förbereda sig på så sätt att vi kan tåla en nominell minskning av just vattenkraft med kanske upp till 3-5 TWh.

Dels byggs annan kraftproduktion under denna tid som mer än väl kompenserar det bortfallet. Dels kommer enligt rapport från norska Sintef, framtagen på uppdrag av de nordiska regeringarna för att analysera det nordiska elsystemets sårbarhet visavi klimatförändringarna, den svenska vattenkraftsproduktionen att öka med mellan 4,5 – 6,7 TWh fram till år 2050 jämfört början av 2000-talet. Detta analyserat med alla andra parametrar lika som idag. Så en ”förlust” av produktion på säg 4 TWh på grund av miljöanpassningar kommer i realiteten år 2050 innebära en nettoökning med 0,5 – 2,2 TWh eftersom vi har ökad nederbörd att se fram emot.

Sist men inte minst anser vi att en politik som inte tar hållbarhetsparadigmet på allvar gör alla en otjänst. Hållbarhet består i sin enklaste modell av ekologisk, ekonomisk, och social hållbarhet. Som en trebent pall. Tar man bort ett ben, till exempel genom att strunta i den ekologiska hållbarheten, så välter pallen, vi får inte en hållbar utveckling. Om politiken på allvar anser att vi ska ha det så att vi inte ska uppnå självklara hållbarhetsmål bör detta återspeglas i lagar och retorik. Allt annat är att medvetet lura människor genom att påstå att vi går åt ett håll när vi i själva verket gör något helt annat.

Älvräddarna menar att fiskvägar och minimitappningar i naturfåror är självklara åtgärder i samtliga vattenkraftverk. Om det skulle vara helt meningslöst beroende på att exploateringen omöjliggör några som helst ökade naturvärden genom sådana åtgärder kan man bara komma till en slutsats: Kraftverket är felbyggt och/eller felplacerat från start. Måste vi då ändå ha kvar kraftverket av elsystemskäl ska ägarna kompensera förlusten av ekologiska värden fullt ut. Man kan kalla det för att principen att förorenaren betalar, PPP, genomförs så att de skador som orsakas av verksamheten internaliseras genom ekonomisk kompensation. En tanke som har sin självklara grund i miljölagstiftning sedan Brundtland-rapporten och Rio-konventionen om biologisk mångfald.

Pausen av omprövningarna

Nu har alltså den nya regeringen sagt att man vill pausa omprövningarna. Anledningen säger de är att de vill säkra upp att minskningen av elproduktionen inte överstiger de 1,5 TWh som redan satts som inriktningsmål. Svensk vattenkraft står för 66 TWh ett normalår och alla klimatscenarier pekar på att den kommer att öka med 4,5 – 6,7 TWh enbart på grund av ökad nederbörd. Annan elproduktion kommer att öka med mycket stora tal; till exempel vindkraft, samtidigt som regeringen också sagt att ny kärnkraft ska byggas. Med tanke på vad som ovan sagts om tidsutdräkten för miljöanpassningarna finns helt enkelt inga reella eller seriösa argument för en paus visavi elsystemets stabilitet och elpriser.

Vi är rätt säkra på att en anledning till pausen också är att de småskaliga genom sin lobbyism mot lyhörda politiker också vill ha samma undantagsvillkor som den storskaliga vattenkraften. För att få det måste de påstå och försöka visa att även de är viktiga för Sveriges elsystem. Enligt Älvräddarna en omöjlig uppgift, eftersom de inte är viktiga.

De brukar då säga att på lokal eller regional nivå är de viktiga. Om definitionen på ”viktig” är all produktion och installerad effekt som är mer än noll (0) så kan man kanske påstå det. Men det är ett felaktigt perspektiv.

Dels är vattendirektivet ett miljödirektiv och inte ett elproduktionsdirektiv. Det är miljömål som ska uppnås, inte ett visst läge i elsystemet. Miljömålen måste givetvis balanseras mot kravet på ett stabilt och säkert elsystem. Samtidigt är alla nationer tvingade att fortsätta arbeta för att nå de miljömål som inte just idag kan nås idag på grund av hänsyn till andra samhällsnyttiga verksamheter. Och den högst marginella nytta som småskalig vattenkraft kan ge anser Älvräddarna måste kunna och kan uppnås med andra, totalt sett, bättre åtgärder.

Dels blandar man ihop korten med flit för att få den småskaliga vattenkraften att framstå som viktigare än den är.

Småskalig vattenkraft delas in i tre grupper baserat på installerad effekt. Se bilden ovan med de tre grupperna färgade röd, orange och gult.

Vi har 1030 kraftverk under 125 kW effekt, det vill säga mindre än en bilmotor (de röda i bilden).

Vi har också 670 stycken som har en effekt från 125 kW till 1,5 MW (de orange i bilden).

Den sista gruppen småskaliga är de 187 stycken mellan 1,5 MW och 10 MW installerad effekt (de gula i bilden). Dessa räknades tidigare som mellanstora men sedan EU-inträdet klassas de som småskaliga. Det är först i denna grupp som vi hittar kraftverk som på något seriöst vis kan påstås ha en samlad effekt på elsystemet i stort.

När Älvräddarna pratar om småskaliga och hur viktiga eller oviktiga de är för elsystemet menar vi de två minsta grupperna. Det gör vi för att de dels är flest, och dels betyder minst både vad gäller produktion och effekt. De är 1 700 av totalt 2 100 vattenkraftverk i Sverige. De står för cirka 1,53 TWh produktion och har en installerad effekt på cirka 405 MW (av totalt 40 800 MW i all elproduktion i Sverige).

Älvräddarna anser att det är fel att bunta ihop alla småskaliga kraftverk till en grupp när betydelsen av småskaliga diskuteras. Rimligt är att titta på de två minsta som en grupp och inte ta med gruppen där kraftverken börjar närma sig storskalig vattenkraft och också en viss betydelse för regleringen av elnätet.

Detta med effekt är viktigt, eftersom ett problem de senaste åren är effektbrist på vissa ställen i Sverige under vissa timmar. Därför anser de flesta debattörer att den installerade och tillgängliga effekten i Sverige är viktigare att titta på än årsproduktionen.

Men hur ser det då ut med effekten i de 1 700 minsta kraftverken?

Som synes är den totala installerade effekten från alla kraftslag (vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, solceller, kraftvärme mm) drygt 40 000 MW, eller 40 GW.

Vattenkraften står för drygt 16 000 MW. Av detta står den storskaliga vattenkraften för cirka 14 000 MW. Och de två minsta storlekarna av småskalig vattenkraft står tillsammans endast för 405 MW. Vi skulle kunna stoppa där, eftersom varje tänkande människa inser att den effekten inte kan vara överdrivet viktig om vi samtidigt ska uppfylla andra grundläggande samhällsnyttor, som till exempel en god miljö och friska fungerande ekosystem.

Men eftersom de småskaligas organisation SVAF nu vill att alla vattendrag med även småskalig vattenkraft ska klassas som KMV, i syfte att få ”mindre stränga krav” och därmed i princip inga krav på miljöåtgärder alls som i den storskaliga vattenkraften, måste vi bena vidare.

Vi kan först konstatera att om det bara gällt att se till att varenda MW effekt tillgängliggörs oavsett miljökonsekvenser vore det inga problem. Men Sveriges väl och ve består icke endast av installerad effekt i vårt elsystem [sic!].

Vi har också andra utmaningar och krav, till exempel en god miljö och en hållbar framtid. Detta är kodifierat i bland annat miljöbalken, och de generella kraven träffar bland annat vattenkraften. Det finns alltså lagstadgade krav, både nationellt och internationellt (EU) på miljöåtgärder inom all industri, och därmed också vattenkraften. Kravet att ha ett stabilt elsystem måste harmoniseras och balanseras mot andra samhälleliga viktiga parametrar, som exempelvis miljökrav. Punkt.

Och med det sagt ska vi titta på ett scenario som kan klassas som ”worst case” för de som menar att elsystemet är viktigare än miljömål, det vill säga att mer produktions- och effektförlust än i scenariot kommer aldrig att bli verklighet, givet de lagar som gäller.

Vi tänker oss att 30 procent av alla kraftverk i de två minsta klasserna avvecklas och dammarna tas bort. Detta sker frivilligt och inget kraftverk som deltar i omprövningarna kommer att tvingas till avveckling på grund av lagstiftning, det är en omöjlighet eftersom lagen medger detta endast i extrema undantagsfall.

Att så många av de allra minsta kanske avvecklas är ändå helt möjligt eftersom ekonomin i dessa med normala elpriser är minst sagt usel. Vattenkraftens Miljöfond (VMF) som delfinansierar omprövningarna ger samma villkor till kraftverk som producerar max 10 GWh per år och som vill avveckla som till de som bara vill miljöanpassa. Under första året av omprövningar, 2022, har ungefär 20-30 procent valt avveckling framför vanlig miljöanpassning enligt VMF. Den är alltså frivillig och emanerar från vanligt normalt sunt ekonomiskt tänkande.

Eftersom de flesta som lägger ned sin verksamhet gör det av ekonomiska skäl, och då de ekonomiska incitamenten för att behålla sitt kraftverk ökar linjärt med storleken (lönsamheten ökar med storleken) tänker vi oss att de flesta av de som avvecklar återfinns bland de allra 1030 minsta kraftverken.

Vår tänkta framtida situation när alla 2 100 kraftverken omprövats år 2037:

Då blir utfallet som bilden nedan.

Jämför man första bilden, dagens läge, med utfallet får vi följande resultat:

0,4 procent minskning av totala installerade effekten i Sverige. Vi tappar 160 MW av totalt 40 800 MW. Återigen, detta utfall gäller när samtliga kraftverk omprövats, det vill säga några år efter 2037.

Knappast något som kan räknas som ”katastrofscenario” eller av stor betydelse för elsäkerheten i Sverige.

Speciellt inte om man också tar in i kalkylen att det kommer att byggas annan produktion som kommer att öka den installerade effekten med tvåsiffriga procenttal under tiden som omprövningarna sker.

Och framförallt inte om man tar in att dessa 160 MW av totalt 40 800 MW är det oundvikliga priset för att nå miljömål och en hållbar framtid.

Vi kan konstatera att den som vill bevara småskalig vattenkraft in absurdum gör det med felaktiga utgångspunkter kring vad miljöprövningens mål egentligen är men också utan hänsyn till vare sig tidsaspekten eller annan tillkommande produktion och effekt. Det blir då en oärlig diskussion med målet att skydda samtliga vattenkraftverk mot all form av miljöanpassning utan teknisk eller naturvetenskapligt relevant grund.

Avslutningsvis

Ett ytterligare argument som dykt upp senaste tiden är beredskapsläget, ryssen kanske kommer eller energiutpressningen fortskrider. Och därför argumenteras att varje småskaligt kraftverk, oavsett litenhet, skulle vara viktigare än allt annat.

Vi ställer oss frågande inför detta. De allra minstas betydelse för beredskap vid stormar eller proxykrig som påverkar elsystemet är extremt liten. De kan i bästa fall vid så kallad ”ö-drift” (de lägger ut sin el endast på lokala nätet och kan då kompensera för bortfall av el på stamnät) försörja några tiotal villor med el per styck.

Nu har ingen den tekniska utrustning som behövs för detta, och de kommer inte ha råd att själva skaffa den. De hushåll som skulle kunna täckas på detta sätt av de 1 700 minsta kraftverken är endast en mycket liten del av samtliga enskilda hushåll, så det är inte på något sätt en generell lösning för vare sig merparten eller ens en signifikant betydelsefull andel av svenska hushåll.

Ett bättre alternativ är givetvis installation av solceller och en batteribackup av typen Teslavägg hos varje riskmedvetet hushåll. Eller bara batteribackup som matas med el från vanliga nätet. Då är de hushållen inte beroende av vare sig stamnätets funktion eller att någon äldre herre ska dra igång ö-drift i sitt lilla hobbykraftverk. Kanske inte billigare för varje hushåll, men betydligt säkrare. Och ett argument för att behålla dessa små kraftverk utan miljöanpassning försvinner.

Sedan kan vi titta på Finland som har en mycket lång direkt gräns mor den lede fi, Ryssland. Där står staten för 50 procent av utrivningskostnaderna för småskaliga kraftverk som ska avvecklas. Kommuner och företag står för resterande finansiering.

Om Finland med berått mod har den inställningen till avveckling av småskaliga kraftverk trots nominellt mer riskabel situation när det gäller risk för extraordinära situationer som kräver förbättrad beredskap, kan det inte ses som annat än fjanterier att Sverige skulle ge upp alla miljöambitioner för att ”rädda” de minsta småskaliga kraftverken från normativt självklara miljöanpassningar med argumentet elsäkerhet och beredskap.

Det är helt enkelt dags att Sveriges politiker tar beslut som är förankrade i verkligheten och i en seriös ambition om riktig hållbarhet.