Älvräddarna deltog på NAP seminarium i Lycksele 12/10
Onsdagen den 12:e oktober samlades allehanda ”vattenmänniskor” på hotell Lappland i Lycksele och Västerbotten för en heldags seminarium med fokus på den nyss startade och i många år framöver pågående Nationella Planen för vattenkraft som startade i år.
Flera av de närliggande vattenråden deltog, de nordliga länsstyrelserna hade representation, vattenkraften fanns både representerad som intresseorganisation och företag (Vattenregleringsföretagen, VRF och Skellefteå Kraft). Många deltagare fyllde det rymliga konferensrummet. Och Älvräddarnas generalsekreterare Christer Borg samt miljöjuristen Margaretha Svenning hade föredrag som handlade om juridikens och verklighetens realitet kontra hur processen förväntas att se ut utifrån ”miljökepsen” på huvudet. För olika ”kepsar” kom det att dels handla om vilket jag återkommer till.
Undertecknad deltog tillsammans med vår ordförande Richard Löwall. Vi bevakar Samorganisationens intressen, såväl våra egna då vi arbetar en del lokalt i området i diverse vattenrelaterade projekt. Också som lokal organisation har vi fokus på Rickleån som var lite av huvudföremål för många talare under dagen då den är regionens första avrinningsområde som nu trätt in i NAP:en. De sista kompletteringarna till ansökningarna om ”moderna miljövillkor” lämnades in av Skellefteå Kraft så sent som 30:e september. Skellefteå Kraft äger 5 kraftverk och ett antal regleringsmagasin (egentligen naturliga sjöar som används som magasin med enorma negativa ekologiska effekter och en ”vinst” på 2-4 GWh mer elproduktion per år, motsvarande ¼-dels vindsnurra).
Länsstyrelsen i Västerbotten inledde med att tala om NAP-processens fortskridande och myndighetens perspektiv där Mats Johansson tydligt deklarerade att de följer alla rekommenderade åtgärder i VISS. Och vad betyder det? Jo, att Verksamhetsutövaren som exploaterar Rickleåns vatten, Skellefteå Kraft skall ombesörja full konnektivitet, dvs. fria vandringsvägar
Deras egna inlämnade förslag är de på kartbilden rödmarkerade punkter som omfattar bland annat nedläggning av 3 stycken ekonomiskt olönsamma kraftverk i Robertsfors, (här kan vi berömma bolaget för ett mycket klokt och banbrytande beslut). Medan de lila markeringarna är vandringshinder som Mats Johansson menar också måste åtgärdas om man ska uppfylla det som är meningen med hela processen, att uppfylla EU-direktivens miljömål vilket är syftet med direktiven. Kraftbranschen anser att syftet med processen är att skydda deras egna intressen, och där går skiljelinjen mellan bransch och politiker på riksnivå, och flera myndigheter.
Mats uttrycker vidare att Älglunds kraftverk är ”generöst försörjd” av väldigt mycket vatten som avrinningsområdet erbjuder.
Men kraftbolaget som ständigt argumenterar om hur Älglund är en klass-1 anläggning som ingår bland 255 stycken anläggningar i riket, och som anses viktiga för reglerbidraget till vår elförsörjning, anser att kraftverket därför ska slippa åtgärder. Till exempel vidbehållen minimal minimitappning i nuvarande torrfåran, eftersom att de själva anser att en vetenskapligt baserad minimitappning runt medellågvattenföring (MLQ) skulle ge alltför stora produktionsförluster. Nu måste vi stanna upp och reflektera lite över vad som sägs och vilka argument som ställs mot varandra här.
På ena sidan säger myndigheten att minitappningen bör öka rejält mycket mer samt att Älglund som är ”generöst försörjd” av ovan tillrinning ska ombesörjas med fiskvägar, vilket sedan ska fortsätta hela vägen upp i systemet för att komma över tröskeln till att uppfylla miljökraven.
På andra sidan menar kraftbolaget att anläggningen kom
mer att tappa sin klass-1 status om de måste uppfylla dessa enligt myndigheterna miljömässigt rimliga krav.
Betyder det att en anläggning med generös mängd produktionsvatten ändå inte kan bära sina egna verksamhetskostnader eller vad handlar det om? Älglund ligger i botten bland de 255 bidragande anläggningar och har en väldigt liten årsproduktion på 30 GWh (bolagets totala produktion från vattenkraft är 2 600 GWh) och riskerar alltså att inte längre vara viktig för landets elförsörjning enligt dem själva?
För er som inte är alltför insatta så skulle vi kunna beskriva kommande domstolsprocessen som ett parti poker där det gäller att framstå som stark i sin hand. Men alla vet att i poker ingår att även ibland bluffa, och med det kan man också vinna hela potten eller komma väldigt lindrigt undan.
För övrigt tycker vi att bolagets ambitioner med att verka för miljöförbättrande åtgärder är bra, men det var inte självklart för några år sedan. Att vi som miljöorganisation tycker annorlunda om vad som är tillräckliga åtgärder är inga konstigheter, och i det här fallet står vi bakom det som faktiskt länsstyrelsen också tycker.
Vi kan nämna att Vattenregleringsföretagen med Tina Hedlund hade synpunkter på NAP-processen, och här kommer vi till ”kepsarna”. Hennes budskap var att myndighet och verksamhetsutövare inte skulle se varandra som motparter. En i själva verket mycket konstig syn på saken, då länsstyrelsen de facto ska agera motpart i domstolen, allt annat vore i strid med lagstiftning. Att myndigheter under samverkansprocesser driver sin tes att vattendirektivets miljömål ska uppnås anser givetvis Vattenregleringsföretagen visa på en ovilja att göra som de säger (”förstå våra synpunkter”).
Vi förstår deras agenda då VRF:s ägs av en rad kraftbolag i en slags samfällighet. Det är just det här vi ofta påtalat att om det blir för mycket ”tjenis” mellan myndighet och verksamhetsutövare så riskerar processen ytterligare att urlakas mer än man redan nu kan ha farhågor om. Problemet för länsstyrelsen att först på regeringens uppdrag vara tillmötesgående samordnare i de inledande NAP-processerna för att sedan enligt lag agera motpart i domstolen påpekades av Älvräddarna under föredraget av Borg et al.
Efter lunch höll Älvräddarna sitt föredrag, och deltagare uttryckte att Älvräddarna framstår som en viktig och betydelsefull part som deltar i dessa juridiska processer. Vidare ansåg många att vi har både djup juridisk och politisk kunskap och kanske är den enda ”kända” aktören utöver myndigheter och verksamhetsutövare.
En korrekt bild av oss. Och det brukar vi ofta påtala, att vi är helt ensamma i Sverige att agera som ”nationens ombud” med enbart vattenmiljöernas intresse i fokus, ty det finns ingen annan med vare sig bredden eller samma engagemang, sorligt nog. Därför är det livsviktigt att vi kan fortsätta vårt arbete och för det behövs stöd, ekonomiskt och med engagemang, från många.
I övrigt var det bra och informativa föredrag. Inte att förglömma Jan Åberg från Mellanbygdens vattenråd om ”lokala intressen i NAP-arbetet”.
Roland Jansson från Umeå Universitet höll ett mycket intressant föredrag om ”Vattenkraft och miljö”. Något som vi förhoppningsvis återkommer till framöver.
Kuriosa: Arrangören på hotellet hade inte tillräckligt med kaffe till alla deltagare varvid undertecknad snappade upp en besviken kommentar under det tidiga förmiddagsfikat: ”Kaffe är ju livets vatten”. Som kaffeentusiast håller jag med 😉
Jari Toivanen