Expedition Ljungan – En personlig betraktelse av initiativtagaren Lars Fersters
Här publicerar vi en berättelse av Lars Fersters under temat “älvvandring” som vi verkligen tycker om.
Ljungan har jag sedan jag var barn haft ett särskilt förhållande till och har betraktat henne såsom “min” älv. När jag en gång under en fjällvandring mötte en medvandrare som var från Härjedalen någonstans och vi samtalade vid kaffebrasan sa han att han också såg Ljungan som “sin” fast vi bodde väldigt många mil från varandra. Då fick jag tanken att jag någon gång i livet skulle göra en vandringsfärd längs Ljungan i hela dess längd från utloppet i Bottenhavet där jag bor ända upp till källflödena vid Helagsfjällen och dess mäktiga glaciär. Så går åren och den här sortens planer har en förmåga att ständigt skjutas framåt. Ända tills jag för ett par år sedan lyssnade på professor Ninis Rosqvists då hon var sommarpratare i P1’s “Sommar”. Hon talade om sitt yrke som glaciolog och vad man kunde utläsa om jordens klimatförändringar genom att studera glaciärernas tillväxt och tillbakagång. Hennes första arbete som glaciolog var just vid Helags och att den gjort ett djupt intryck hos henne och att den nu smälter i en takt som gör att snart finns den nog inte längre. Detta blev en katalysator för mig, jag insåg att om jag ville göra den här Ljunganresan från älvmynning till den smältande glaciären är det dags att skynda sig, för snart kanske Helagsglaciären inte längre finns. 
Jag presenterade den här idén för Naturskyddsföreningen i Sundsvall såsom en kollektiv miljö och klimatmanifestation, och styrelsen hakade på. Närmare ett år av förberedelser var det innan “Expedition Ljungan” gick av stapeln och vi började gå, paddla och cykla mot vårt hägrande mål. Men saker går inte alltid som man tänkt sig. Vid en etapp när vi skiftade från kanot till cykel fick jag min cykelkärra för tungt och för högt lastad och i en nedförsbacke började släpet att vobbla och jag gjorde en praktvurpa och landade på ansiktet i gruset. Så istället för att fortsätta mot Helags blev det ambulanstransport till lasarettet. Snopet avslut på resan för min del och jag grämde mig att inte få skåda glaciären innan det är för sent.
Jag tänkte när jag fick frågan om hur jag ville fira min 70-årsdag, att jag kunde för min personliga del se till att få ett avslut på det här rumphuggna projektet genom att denna dag stå med näsan vänd mot glaciären. Så i början av september packade jag åter ryggsäcken med Expedition Ljungans tyglogga fastsydd på locket, tog tåget och bussen till Ljungdalen och morgonen därpå greppade jag vandringsstaven för att följa Ljungans vindlande färd uppåt, uppåt förbi Post- och Nyvallen, vidare upp mot Ljungris, eller Preanne som platsen heter på samiska, där älvens namn blir det sydsamiska namnet Preannejohke, svedjeälven. Vädret kunde inte bli bättre, kortbyxor, t-shirt och myggfritt. Mot aftonen kom jag till Ljungans vindskydd för att stanna över natten och när det blivit mörkt njuta av en stjärnhimmel som inte är förorenad av väg och stadsljus. Nästa dag vadade jag över Praennejohke igen och gick längs Slaajves fot för att komma till Ljungsjöarna. Nu kunde jag för första gången skåda Helags genom kikaren och greps av hennes storhet och mäktighet där hon tonade fram genom det kvardröjade diset på en dryg mils avstånd. Känslan i maggropen var nästan som den man får av rädsla, så väldig såg hon ut. Framme vid den rösade vandringsleden var det när man lämnat Ljungsjöarnas vattensystem bara uppför upp till Jalkensåajjas kam och nedanför i dalen låg då Helags fjällstation, en anläggning med övernattningsstugor, restaurang, bastu, butik, det mesta fanns för att ha det bekvämt.
Den 8:e september var det då dags för slutklämmen i det här projektet, att på nära håll få skåda Helags, Sveriges största glaciär söder om polcirkeln. Hon ligger i en kraterliknande väldig krypta, och på vägen upp kunde jag nu med bestörtning konstatera vad jag tidigare befarat när jag på håll såg henne genom kikaren: hon har smultit av på mitten och är sålunda inte längre någon gläciär per definition, utan har reducerats till två dödisvallar som inte längre kan genom sin tyngd och massa långsamt nöter marken när hon rör sig neråt. Gamla vallar av klippblock och sten från dess tidigare nederkant fanns på fler än ett ställe, längst upp var det inte ens några lavar eller mossor som hunnit börjat växa på stenarna. Det porlade och forsade överallt från rännilar och isgrottor. Jag brukar bli glad av att höra ljudet av porlande fjälljokkar men nu gjorde det mig mest betryckt.
Jag lade min panna mot den fuktiga isen som ett slags farväl till den döende glaciären. Tragiskt var det också att konstatera att jag kommit försent. Växthuseffekten har redan tudelat ismassan på det sätt som vi befarade. Men nere på fjällhotellet var det nöjda och glada miner mest. – Jaha, jaså, säger du det blev svaret med glad röst från hotellpersonal, medvandrare och mountainbikande stockholmare när jag pekade upp mot Helagsglaciärens avsmälta midja. Och när jag skriver detta rapporteras i radio att Sylglaciären vid svensknorska gränsen håller på att kollapsa.
