Tillsätt haverikommission kring vattenkraften
”Det är en självklarhet att vattenkraften liksom andra kraftslag ska ha tuffa och moderna miljökrav, men det som nu håller på att hända är att vi riskerar att förlora stora mängder fungerande, billig och utsläppsfri vattenkraft i ett läge där elsystemet skriker efter mer elproduktion.”
I en debattartikel 13 juli 2022 lägger Fortum fram denna slutsats i DN. Med kravet att omprövningarna av vattenkraften som just satt igång ska pausas. Vattenkraftsindustrin är nu rädd för att miljöbalkens krav kanske ska träffa dem – på riktigt.
Vattenkraften har legat med i miljöbalken sedan den trädde i kraft 1 januari 1999. Problemet som levt kvar sedan dess är att miljöbalkens regler aldrig har träffat vattenkraftsindustrin, framförallt inte deras redan byggda anläggningar.
Det som efter många år av diskussioner hände, där Älvräddarna var en part, var att politiken beslutade om omprövningar av alla vattenkraftverk för att dessa ska få ”moderna miljövillkor”. Dessa omprövningar ska pågå till år 2037 och startade först i år, 2022. Vi är alltså långt efter tidsplanen som EU bestämt och som Sverige gått med på samma dag som vi accepterade vattendirektivet år 2004. År 2027 skulle alla vatten ha uppnått god ekologisk status. Nu blir det snarare år 2050 som vissa vatten kanske har en möjlighet att uppnå detta grundkrav.
De som anser att Sverige inte ska vara så ”lydiga” gentemot EU, måste dra sig till minnes att vi också har nationella miljömål, bland annat ”Levande sjöar och vattendrag”. Tragiskt nog är vi långt ifrån att nå dem eller de flesta andra miljömål, beslutade nationellt utan inblandning från andra stater eller organisationer.
Vad Fortum gör med sin debattartikel är att spela spelet som går ut på att påstå att man stöder en linje, när man i verkligheten gör exakt allt för att motarbeta den. Fortum påstår att de anser att vattenkraft ska ha moderna miljövillkor, när de i själva verket vill ha det som vanligt. Eller rättare sagt, de vill ha ännu mer fördelar än de har idag. De arbetar aktivt för att nedmontera Natura2000-reglerna, lösa upp dem i avsikt att kunna öka de ekonomiska fördelarna för sig själv genom minskade miljökrav.
Debattinlägget har svarats på i DN. Några bra repliker, andra från ett perspektiv som pekar på att ledande strukturer och organisationer i Sverige inte förstår något kring lagar och förordningar. Den replik jag tänker på är från professor emeritus på Handelshögskolan och en professor på SLU Umeå. En omprövning som sker utan att ”man låser sig vid tanken att varje vattenkraftverk måste omprövas för sig” är så fullständigt aningslös att den endast tjänar som förvirrande.
De lagar som styr omprövningarna är EU:s vattendirektiv med flera andra naturvårdsdirektiv samt vår egen miljöbalk. Professorernas idéer innebär en total omdaning av inte bara miljöbalken (tar det 10 eller 20 år?) samt också EU:s direktiv. Idén som sådan, att hitta ställen där man avvecklar vattenkraften helt för att på andra ställen maximera exploateringen utan miljöhänsyn är också i sig diskutabel. Den går emot de grundläggande tankarna kring en hållbar utveckling, att alla verksamheter ska vara så pass miljöanpassade att de i sig, varje verksamhet, ska kunna anses vara ”hållbar”.
Den enda självklara grundsatsen är just den att all exploatering av miljö; jordbruk, industrianläggningar, gruvor, vattenkraft, skogsbruk med mera ska ske på ett sådant sätt att varje verksamhet, inte som industriell gren utan som verksamhet på den plats där den pågår, ska ges tillstånd endast om den kan miljöanpassas till vad som är tekniskt möjligt. Miljöbalken är inte en rättighetslagstiftning, miljöbalken kan däremot ge tillstånd från det allmänna (statens medborgare) till en exploatering på viss plats, förutsatt att exploatören visar att påverkan på miljön minimeras på alla sätt och att livsuppehållande ekologiska system inte degenereras beständigt.
Och däri ligger det sjuka med den decennielånga diskussionen om vi ska miljöanpassa vattenkraften eller inte. Hur kan vi överhuvudtaget ens frångå det generella kravet i all miljölagstiftning om att varje verksamhet ska vara miljöanpassad? Nu ställs, på order av regering och riksdag, som i sin tur fått ”order” av kraftbranschen, krav på myndigheter att använda alla undantag som finns i vattendirektivet. Inte bara det, de ska användas fullt ut. Det vill säga, undantaget, som normalt ska vara just undantaget från det normala, är nu upphöjt till det normala, och det normala ska vara undantag, de grundläggande målen i vattendirektivet är numer undantaget! Alltså, först och främst undantag, sedan möjligen uppnående av grundkravet, såvida det inte påverkar en enda mänsklig verksamhet det minsta.
Detta är inte bara intellektuellt knepigt, för att säga det minsta, utan också i direkt strid med alla grundsatser om hållbar utveckling. I alla fall om man tar med de ekologiska aspekterna av hållbarhet, vilket är rimligt eftersom det var miljöproblem som startade debatten om hållbar utveckling en gång i tiden. Hållbarhet tar åtminstone med de tre dimensionerna social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Om man åsidosätter någon av dessa tre, kan en verksamhet per definition inte längre kallas hållbar. Fortum och många andra aktörer, från myndigheter till politiker och intresseorganisationer, anser, i strid med konceptet hållbarhet, att den ekonomiska hållbarheten är viktigast.
Om vi ska ta hållbarhetsdefinitionerna och miljöbalken på allvar måste kravet på svensk vattenkraft vara att samtliga anläggningar ska miljöanpassas så långt det går med tillgänglig bästa teknik. Om det, som kraftbranschen påstår, inte längre går att bedriva verksamheten om miljöanpassning enligt definitionerna av hållbarhet genomförs, kan det bara bero på en av två saker: Antingen är verksamheten felkonstruerad, eller så är den felplacerad. Eller både och. Kommer man fram till att det påståendet stämmer, måste vi naturligtvis ta hänsyn till att vi också behöver el, både nu och i en omställning till moderna industri.
Svaret på den utmaningen kan inte vara att bara strunta i miljöanpassningen. Svaret måste vara en haveriutredning som tar fram svar på följande frågor:
Om vissa vattenkraftverk som existerar inte längre kan bedriva sin verksamhet på grund av de självklara miljökraven (se ovan) måste alternativa produktionsformer av el utvecklas som tillsammans med politiska styrmedel kan ge elproduktion motsvarande vattenkraftens bidrag, men också, viktigare, ge det stöd till elsystemet som svängmassa och reglermöjligheter ger. Det finns redan idéer och teknik som kan förverkligas kring dessa utmaningar.
En haverikommission måste alltså tillsättas, så länge kraftbranschen påstår att deras vattenkraftverk inte går att miljöanpassa utan att det svenska kraftsystemet hotas.
Christer Borg, generalsekreterare Älvräddarnas Samorganisation