– studieresa med vattenförvaltarsverige för andra året i rad

11–12 maj samlades omkring 70 deltagare för en studie- och samverkansresa gällande miljöanpassning av vattenkraften. Det var andra året i rad som Älvräddarna tillsammans med representanter från olika vattenintressen arrangerade en resa för att diskutera hur miljöprövningarna i domstol av vattenverksamheter (NAP-processen – Nationell miljöprövning) kan bli så effektiva och smidiga som möjligt. 

Efter förra årets Svartårunda gick resan denna gång genom Gullspångsälvens och Valåns landskap, med stopp vid kraftverk, forssträckor, naturfåror och miljöanpassade anläggningar. Även i år deltog representanter från vattenkraftsbranschen, myndigheter, kommuner, vattenråd, fiskevård, miljörörelsen och forskarsidan.

Syftet var detsamma som rundan runt Tranås året innan: att mötas på plats, se de konkreta förutsättningarna tillsammans och försöka hitta lösningar på olika åsikter och bedömningar. Det är lättare att förstå när man står på plats och har ett konkret vandringshinder, damm, torrlagd eller strömmande fåra framför sig, och kan diskutera ekologiska, juridiska, tekniska och ekonomiska avvägningar.

Planeringsgruppen för årets resa bestod av Älvräddarna, Vattenkraftens miljöfond, SVAF, Riksantikvarieämbetet, Gullspångsälvens vattenvårdsförbund, Sportfiskarna och Fortum.

Dag 1 – från Degerfors till Loka brunn

Första stoppet blev vid Degerfors kraftverk som Fortum äger. Under fikapaus med frukostmacka berättade Fortum om driften och fick frågor om vilka miljöanpassningar de planerar.

Därefter fortsatte gruppen till Valåns nedre forssträcka. En central fråga i många NAP-prövningar är vad som är ett naturligt vandringshinder. Här gick åsikterna isär om forssträckan och fallhöjden är för kraftig för att släppa förbi fisk. Länsstyrelsen i Örebro berättade att fiskräknare bekräftat att stora öringar tagit sig uppför forsen. Samtalet kretsade också kring mänskligt skapade hinder, och vem avgör vilken ekologisk nytta en åtgärd kan ge. 

Valåns nedre forssträcka – enligt vissa ett naturligt vandringshinder. Enligt fiskräknare går det upp öring här.

Uppströms, vid intagsdammen till Valåsens kraftverk berättade ägaren Ulf Levein om genomförda miljöåtgärder. Anpassningen har skett utanför NAP och deltagarna fick se exempel på hur vattenkraftsanläggningar kan anpassas, och samtidigt diskutera vilka frågor som fortfarande återstår när miljövillkor, drift, vattenflöden och biologisk funktion ska vägas samman.

Nästa stopp var Björkborns kraftverk i Karlskoga, alldeles bredvid herrgården där Alfred Nobel levde sina sista år. Här har Fortum lämnat in NAP-ansökan och föreslagit en minimitappning.

Härifrån åkte vi vidare till Lonnhyttans kraftverk. Här har Mark- och miljödomstolen nyligen avvisat ägaren Hans-Åke Karlssons NAP-ansökan. Avvisningen innebar inte att domstolen tog ställning mot kraftverket, utan att de anser att underlaget var för bristfälligt för att saken skulle kunna prövas. Beslutet är överklagat.

Domstolen menade att det saknades tillräckligt konkreta uppgifter om hur fiskpassage, biotopvård, naturfårans funktion och nedströmspassage skulle fungera. Det saknades också en tydlig beskrivning av naturfåran fram till utloppen, rådande förhållanden där, vilka konkreta biotopvårdsåtgärder som behövdes och hur dessa skulle förhålla sig till tappning under olika tider av året. Enligt ägarens advokat är detta en ny situation, att domstolen kräver en så detaljerad beskrivning av åtgärdernas funktion i förväg, som inte förekommit i tidigare mål och NAP-ansökningar.

Det gör Lonnhyttan till ett viktigt principfall i den fortsatta NAP-processen. Det räcker inte att föreslå miljöåtgärder i allmänna ordalag, utan underlaget måste göra det möjligt att bedöma om åtgärderna kan säkerställa upp- och nedströmspassage, ekologisk funktion och förenlighet med miljökvalitetsnormerna.

Lonnhyttan är också speciellt då kraftiga regn 2017 översvämmade dammen. På kort tid steg vattennivåerna med 3,5 meter. Hans-Åke Karlsson berättade om hur enorma stenblock och allt grus sköljdes bort under ett par dygn.

Efter Lonnhyttan gick resan vidare till Loka brunn, där dagen avslutades med information om Gullspångslaxen och Fortums planer för området, gemensamma reflektioner och diskussioner om dagens besöksmål.

Dag 2 – juridik, ekologi, kulturmiljö och samverkan

Andra dagen ägnades åt föredrag, gruppdiskussioner och gemensam återkoppling. Programmet innehöll bland annat pass om EU:s vattendirektiv och miljölagstiftning, gränsöverskridande samverkan, den nationella planen i praktiken, miljökvalitetsnormer, passerbarhet och konkreta case om Fredriksberg.

Havs- och Vattenmyndigheten, Energimyndigheten och Svenska kraftnät höll korta dragningar om bland annat prövningsprocesser, utredningar och beredskapsplanering. EREF (European Renewable Energies Federation), deltog från Bryssel och berättade om pågående revidering av EU:s vattendirektiv. 

Älvräddarna lyfte vattendirektivets syfte, EU-kommissionens överträdelseärende mot Sverige i december 2024, och varför moderna miljövillkor måste bygga på både juridiskt hållbara underlag och ekologiskt fungerande lösningar. Ännu finns inget avgörande i EU-kommissionens överträdelseärende mot Sverige, men risken finns att staten – det vill säga vi skattebetalare – får stå för notan om EU går vidare och Sverige döms att betala vite (som kan bli mycket dyrt).

I Älvräddarnas presentation betonades att vattendirektivet inte är en frivillig miljöambition utan en rättsligt bindande ram: status får inte försämras, och god status eller god ekologisk potential ska nås. Presentationen lyfte också att vattenkraft påverkar mer än bara konnektivitet. Flöden, temperatur, syre, sediment, strandzoner, vattenkvalitet och livsmiljöer påverkas – och därmed hela näringskedjor i strömmande vatten.

Diskussionerna under dagen rörde också kulturmiljö, finansiering via Vattenkraftens miljöfond, rätt åtgärd på rätt plats och behovet av bättre transparens och gemensam kunskapsgrund. Dagen avslutades med grupparbeten och panelsamtal om erfarenheterna från förra årets studieresa till Tranås.

Fältmöten gör konflikterna mer konkreta – och mer lösbara

Gullspångsrundan visade återigen värdet av att samla aktörer med olika uppdrag, erfarenheter och intressen. Det gör det svårare att förenkla varandra. Frågorna vi knådade var bland annat: vad behövs för att fisk ska kunna passera? Hur mycket vatten krävs för att naturfåran ska fungera ekologiskt? Hur ska kulturmiljö vägas in? Vad är en rimlig kostnad? Vilket underlag krävs för att domstolen ska kunna fatta beslut som håller?

En återkommande slutsats var att tidig dialog, gemensam kunskap och tydliga underlag kan minska risken för låsta konflikter i domstol. Det fanns också bred samsyn om att Miljöfondens pengar behöver användas effektivt, till så bra miljöåtgärder som möjligt. Samtidigt måste samverkan hållas inom den rättsliga ram som Sverige är bundet av genom miljöbalken, EU:s vattendirektiv och miljökvalitetsnormerna.

Förhoppningen är att Gullspångsrundan lagt grunden för fortsatt samarbete kring miljöeffektiva rättsprocesser inom den nationella planen för vattenkraften.

Bilder och text Siri Lundström, utom bild på Siri av Thomas Johansson.