Debatt om Nationell plan NAP

Älvräddarna har tillsammans med Klimatriksdagen och Luleälvens Vattenråd skrivit en replik i Svenska Dagbladet, med anledning av att företrädare för vattenkraftsbranschen 2024-04-12 publicerade en debattartikel ”Stora hot mot Sveriges vattenkraft”.

Det menar vi absolut inte stämmer. Vattenkraften har haft en gräddfil utan miljöhänsyn sedan utbyggnaden började på 1910-talet. Det är dags att branschen lever upp till lagar och miljömål. Här nedan är hela artikeln:

Vattenkraften har sluppit ta miljöhänsyn

I en artikel publicerad 2024-04-12 skriver företrädare för vattenkraftsbranschen att ”Stora hot mot Sveriges vattenkraft” förekommer. Det menar vi absolut inte stämmer. Vattenkraften har haft en gräddfil utan miljöhänsyn sedan utbyggnaden började på 1910-talet. Det är dags att branschen lever upp till lagar och miljömål.

Vattenkraften har varit central för uppbyggnad av välstånd och industri i Sverige. Den har också inneburit en nästan total förstörelse av svenska rinnande vatten med lax, ål och en lång rad nu starkt hotade andra djur och växter. Den har varit förödande för berörda bygder och samhällen som nu utarmats på folk och pengar. Allt detta kunde ske eftersom man lovade restaurera miljön när man fick tid och hade råd. Tid och pengar kom och försvann, men restaureringen glömdes bort.

EU-medlemskapet efterlängtat av svensk industri och vissa politiska partier innebar att en del löften måste infrias p.g.a. Vattendirektivet. Det hade man ingen lust med. Vattendirektivets krav negligerades i nästan 2 decennier tills EU satte ner foten. Då blev man tvungen att göra något och man skapade ett system som skulle garantera resultat till 2040 ungefär, om vi bortser från de > 80 % av svenskt vatten som rinner i de norrländska älvarna. De offrades redan från början. Nu sviker man på nytt genom att pausa/stoppa Miljöfonden som utgjorde ett litet plåster på ett mycket stort sår. Och man anklagar regeringen för att svika sina löften till kraftindustrin. Hur såg de löftena ut?

Verkligheten är att Vattendirektivets krav prövas i domstol och i princip har varken regering eller kraftindustri med besluten att göra. Vad gäller reglerade vatten ska ekosystemet återställas så långt det är tekniskt möjligt och i varje enskilt fall (älv, kraftverk) med hänsyn till vad som är samhällsekonomiskt rimligt.

Idag är vattenkraften viktig men inte central för svenskt välstånd och industri och dess betydelse minskar årligen i takt med övriga energislags produktionsökningar. Framtiden utgörs av vindkraft och solkraft (eventuellt kärnkraft beroende på politiska beslut) samt av batterier, vätgas och flexibla taxor för lagring och styrning. I dag producerar vattenkraften 40 % av vår el, varav det mesta exporteras, och den är fortfarande viktig för energilagring. I framtiden kommer vattenkraften att utgöra 20 % av vår elproduktion och dess betydelse för lagring och styrning kommer att övertas av andra funktioner (se ovan). Relativa betydelsen av svensk vattenkraft kommer att minska med åren.

Innebär detta att vi ska strunta i alla krav och löften om restaurering? Övrig svensk industri har gjort en utmärkt effektivisering och långtgående miljöomställning. Med ett enda undantag, nämligen vattenkraften. De har beviljats en politisk gräddfil och gjort nästan ingenting. De borde skämmas – inte bråka – och de är huvudansvariga för vildlaxens, ålens och havsnejonögonens försvinnande. De har i samförstånd med Havs- och Vattenmyndigheten och Energimyndigheten kommit överens om att 1,5 % av svensk vattenkraft får användas för restaurering. Det har dom inget mandat att göra och det är ett hån mot svenska folket.

En rimlig bedömning är att behovet av vatten för restaurering uppgår till runt 5 % av svensk vattenkraft, vilket är 2 % av dagens elproduktion och < 1% av dagens energi-produktion. Med planerad ökning av energiproduktionen kommer denna siffra halveras. Nederbörden och vattenenergin kommer att öka med runt 20 % på grund av klimatförändringen. De 5 % som behövs för miljöanpassning enligt ovan utgör 1/4 av denna ökning. Detta är inte en energimängd menar vi, som innebär att det är samhällsekonomiskt orimligt att restaurera våra vatten. Tvärtom – det innebär att en sådan restaurering enligt Vattendirektivet och Miljöbalken ska ske överallt där det är tekniskt möjligt. Så vattenkraften kan äntligen bli en del av svensk industris samhällsansvar. Och industrisatsningen i Norrbotten kan ske med vattenkraft som uppfyller EU:s krav på hållbart nyttjande genom att uppfylla kravet på God Ekologisk Potential – dagens svenska mål är att uppfylla kravet på Dålig Ekologisk Potential – en skamfläck för svensk vattenkraft och svensk miljövård i allmänhet. Stellan Hamrin, vattenutskottet, Klimatriksdagen, tidigare ämnesråd Miljödepartementet Siri Lundström, ordförande Luleälvens Vattenråd Richard Löwall, ordförande Älvräddarna