När okunskap blir politik – Robertsfors kommun på kollisionskurs med verkligheten

Vem bestämmer över vattnet?

Att kommunalrådet i Robertsfors varnar för att domen om avvecklingen av vattenkraftverken i Rickleån kan bli ”prejudicerande” säger mer om kommunens okunskap än om själva processen. Vad är det egentligen som ska vara prejudicerande? Att Sverige följer sina miljöåtaganden enligt miljöbalken och EU:s vattenlagstiftning?

Från exploatering till återställning

När den första vattenlagen antogs 1918 levde vi i ett annat samhälle, till exempel hade kvinnor inte rösträtt. Lagen skrevs för att möjliggöra exploatering av resurser och miljöhänsyn var ett i stort sett okänt begrepp. Idag vet vi bättre: forsarna är avgörande för ekosystemen. Att kalla reglerade dammar för ”vackra” är att bortse från de ekologiska konsekvenser de har medfört – bakom bilden av stilla vatten döljer sig stora ekologiska förluster.

Det som sker i Rickleån är inte enbart en lokalpolitisk fråga, utan en del av Sveriges skyldigheter enligt EU:s ramdirektiv för vatten och den nya naturrestaureringsförordningen. Enligt artikel 4 i vattendirektivet ska alla medlemsstater skydda, förbättra och återställa sina vattenförekomster. Den svenska miljöbalken bygger på samma principer. EU-rätten står över riksintressen, vilket gör kommunens återkommande hänvisningar till kulturmiljö direkt felaktiga (kulturmiljölagen är underordnad både miljöbalken och vattendirektivet).

Ingen ”tvingas” att avveckla vattenkraftverk. Verksamhetsutövaren ges möjlighet att föreslå hur man vill anpassa sin anläggning för att uppfylla moderna miljökrav, till exempel faunapassager och ekologiskt anpassade flöden. Efter en samrådsprocess (där kommunen hela tiden varit delaktig) prövas förslaget av miljödomstolen där hänsyn ska tas till miljö, natur, kultur och energivärden. I Rickleån har verksamhetsutövaren Skellefteå Kraft AB valt att återkalla tillstånden för tre kraftverk. Att man väljer avveckling är antagligen huvudsakligen av ekonomiska skäl – det blir dyrare att miljöanpassa än att avveckla.

När okunskap styr debatten

Motståndet i Robertsfors började långt innan broarna blev symbolen för ”hotet”. Kommunens ledning spred tidigt antaganden om att orten skulle förvandlas till ett lerdike, att grundvattnet skulle sjunka och att elproduktionen var hotad. Men verkligheten är en annan: elproduktionen från de aktuella verken är marginell och dessutom en förlustaffär, något Skellefteå Kraft till slut själva bekräftade.

De miljökonsekvensbeskrivningar som ligger till grund för domstolens arbete visar dessutom motsatsen till kommunens farhågor. Det finns omfattande vetenskaplig kunskap, både nationellt och internationellt, om hur återställning av vattendrag leder till förbättrad vattenkvalitet, ökad biologisk mångfald och minskad risk för översvämningar.

När de argumenten tappade kraft skiftade fokus snabbt – nu beskrivs broarna som ”livsnödvändiga” och debatten ger intrycket av att nästan all infrastruktur är hotad. I själva verket gäller frågan tre broar, kopplade till de tre kraftverk som ska avvecklas.

Domstolsprotokollen visar tydligt att Skellefteå Kraft erbjudit kommunen att ta över både Bruksforsbron och Sågforsbron i fungerande skick. Kommunen deltog aktivt i förhandlingarna, ställde egna villkor, krävde besiktningar och avvisade formuleringar man inte gillade. Att nu hävda att man blivit överkörd är därför svårt att ta på allvar – det förstärker bara bilden av en debatt som tappat förankringen i verkligheten.

Broarna – argument utan täckning

Robertsfors kommun argumenterar att de broar som är en del av fördämningarna är av mycket stor vikt för både samhällets infrastruktur och för kulturmiljön. Men hur ser det egentligen ut?

Avståndet mellan Bruksforsen och Sågforsen är cirka en kilometer. Mellan dessa broar finns en tredje bro med hög kapacitet som är den huvudsakliga förbindelsen mellan samhällets delar idag. Både Bruksforsen och Sågforsens broar är smala, har viktbegränsningar och den tidsvinst man uppnår genom att välja dem torde vara max någon minut. Dessutom finns en hängbro för gångtrafik.

Skellefteå Kraft erbjuder dessutom kommunen att ta över broarna, och åtminstone vid Sågforsen verkar detta bli lösningen. Kvar är då Bruksforsen, där kommunen lutar sig tungt mot kulturmiljöfrågan. Bruksforsen ligger visserligen i ”hjärtat” av det gamla bruket, men delar av bron är inte ursprungliga utan ändrades när kraftverket på norra sidan byggdes. Andra närliggande områden där den tidiga bruksverksamheten ägde rum upptas nu av modern gjuteriindustri.

Om kommunen verkligen vill bevara bron som kulturminnesmärke finns en enkel lösning: ta över bron och låt den bli en gång- och cykelbro – det vore varken tekniskt svårt eller ekonomiskt orimligt.

Robertsfors kommun har aldrig ägt de aktuella broarna, åtminstone inte i modern tid. Man har skött snöröjning men aldrig stått för underhåll eller renovering. Att nu utmåla dem som ”kommunens viktigaste broar” är missvisande.

I andra kommuner äger man sina broar och ansvarar för drift och underhåll. Skellefteå Kraft har erbjudit att lämna över broarna i fungerande skick – kommunen har tackat nej, principfast och trotsigt. Ändå fortsätter man tala som om broarna vore kommunal egendom och skattebetalarna ska stå för framtida kostnader – ett retoriskt grepp som mer liknar politisk teater än faktabaserad argumentation.

Farhågor som dimridåer

När sakargumenten inte längre håller radar kommunen i stället upp en lång lista med farhågor – om miljögifter, grundvatten, kulturmiljöer och ekonomiska risker.

Men alla dessa frågor omfattas redan av miljöprövningen, där verksamhetsutövaren enligt miljöbalken och EU:s vattendirektiv bär det fulla ansvaret. Eventuella föroreningar i sediment och mark måste identifieras, provtas och åtgärdas innan vattennivåer sänks, vilket också ingår i det kontrollprogram som Skellefteå Kraft tagit fram. Påverkan på grundvatten och byggnader hanteras genom geotekniska och hydrologiska utredningar som är villkor i processen.

Kulturmiljö och riksintresse är viktiga perspektiv, men kan inte ges företräde framför EU:s vattendirektiv eller miljöbalkens krav på miljönytta. Att dessutom påstå att kommunen riskerar att få ”stå med notan” är felaktigt – kostnadsansvaret ligger på verksamhetsutövaren, inte på kommunen eller skattebetalarna.

Det genomgående mönstret är att varje ny invändning blottar samma sak: en ovilja att acceptera att prövningen inte handlar om lokalpolitik, utan om lag, vetenskap och miljöansvar.

Missförstånd om stöd och ansvar

När kommunalrådet hävdar att kommunen ”inte får stöd” ur Vattenkraftens miljöfond är det att blotta sin okunnighet.

Miljöfonden är inte ett kommunalt stödprogram. Den är en branschöverenskommelse där kraftbolagen själva finansierar sina miljöåtgärder. Kommunen har visserligen markinnehav i området kring de aktuella kraftverken, men den har överhuvudtaget ingenting med finansieringen eller miljöåtgärderna att göra och är inte verksamhetsutövare.

I tillståndsprocessen är kommunen en tredje part som lämnar synpunkter – precis som andra remissinstanser. Att framställa det som att kommunen står inför kostnader för jurister eller ska få del av miljöfonden är därför direkt felaktigt. Systemet är utformat så att verksamhetsutövaren bär hela ansvaret, och det är precis vad som sker här.

Forsarna – ekosystemens hjärta

Det mandat som kommunledningen nu tagit sig i den här frågan är självutnämnt. Varken skattebetalare eller väljare bad dem driva en kamp mot miljöåterställning med bristfälliga insikter och dåliga fakta.

För att förstå varför Rickleån behöver återställas måste man se bakåt. När Älglunds kraftverk byggdes om på 1980-talet i nuvarande utförande blev det ett av de sista försöken att exploatera mindre vattendrag i Sverige – utbyggnadsepoken var därmed över.

Forsarna är de ekologiska motorerna i våra vattendrag, där den biologiska mångfalden är som störst och livet som mest intensivt – naturens eget reningssystem och förmåga att binda näring, skapa syre och upprätthålla liv, från bottenfaunan till fisken som åter söker sig uppströms.

Kommunens retorik förminskar dessutom det arbete som civilsamhällets aktörer – fiskevårdsföreningar, ideellt engagerade som värnar vår natur – lagt ner under decennier. Tusentals ideella timmar har gått till att restaurera vattendrag, städa längs åarna, informera och skapa engagemang för levande vattenmiljöer.

Att reducera hela frågan till en lokal konflikt om broar är inte bara ett hån mot miljövetenskapen, utan också mot det lokala engagemang som faktiskt gör skillnad i praktiken.

Ett viktigt miljöprojekt – större än en brofråga

Återställningen av Rickleån är ett viktigt miljöprojekt för att uppfylla Sveriges åtaganden under EU:s vattendirektiv och de nationella miljömålen. Det handlar om att återskapa fria vattenvägar där fisken åter kan vandra, förbättra vattenkvaliteten och stärka den biologiska mångfalden.

För Robertsfors innebär det inte förlust utan vinst: ett rikare fiske, friskare vatten, nya naturvärden och nya möjligheter för rekreation och besöksnäring. Att reducera detta till en prestigefråga är att förminska något som är större och viktigare än vad som ryms under en mandatperiod.

Robertsfors byggdes en gång tack vare sina forsar. Att nu låta samma forsar återfå sitt forna brus återskapar livet för havsöring, lax och sik – och kanske får vi snart se både ål och ”nätting” längre upp i systemet igen. Det är inte att radera historien, utan att återknyta till den.

Släpp prestigen och se möjligheterna

Fokus har hamnat på farhågor när man borde tala om möjligheter, något som Klippan kommun visat i sitt arbete med Rönne å. Rickleån är en enorm möjlighet för Robertsfors att visa att en bruksort kan gå före i miljöomställningen.
Det kräver ödmjukhet och insikt om att vissa beslut ligger bortom kommunpolitikens räckvidd. Rickleån är större än en brofråga – den är vårt gemensamma ansvar att reparera det som förstördes när vi trodde att älvarnas kraft var oändlig.
Låt Rickleån få sina forsar åter – för naturen, för samhället och för kommande generationer.

Richard Löwall, ordförande för Älvräddarnas Riksorganisation
Urban Hjälte, sakkunnig juridiskt ombud i vatten- och fiskevårdsfrågor för Älvräddarnas Riksorganisation
Stellan Hamrin, pensionerad forskare och tidigare ämnesråd vid Miljödepartementet, expert på vattenfrågor
Thomas Johansson, ordförande för Östersjölaxälvar i Samverkan (ÖIS)
Anders Kagervall, Rickleåns Övre FVO, tidigare forskare vid SLU:s institution för akvatiska resurser
Jari Toivanen, Stora Bygdeträskets FVO

Den som vill se domstolsprotokollet som endast innefattar bilder över anläggningsdelarna som ska avhandlas i huvudförhandlingen klicka på länken nedan.
Umeå TR M 302-22 Aktbil 327